Alliansfritt Sverige har gjort en lista med 270 så kallade "enskilda fall" som blivit utförsäkrade och som det skrivits om i media. Och många av oss känner till andra "enskilda" fall som drabbats, personer vars historia inte har stått i tidningen. Det går inte att nämna vissa diagnoser som undantag och tro att man därmed täckt problemet med utförsäkring. Hur kan regeringen tro det? Diagnosklassifikationen som används i Sverige idag har 10 000 kategorier. Det finns helt enkelt väldigt många sjukdomar och hälsoproblem. Kombinationer är dessutom vanliga. Och människor är individer, och reagerar olika. Bara ett par exempel på det orimliga i att tro som regeringen gjorde, att man genom att göra en kort lista över tillstånd som särskilt berättigar till sjukersättning för individer skulle täcka sjukersättning för individers individuella svåra hälsoproblem. Det enda vettiga att göra nu är att stoppa utförsäkringarna omedelbart, och skyndsamt tillsätta en ny socialförsäkringsutredning - inte lappa och laga den befintliga. Läs mer i Tankesmedjans rapport.
Annika Högberg Veronica Palm Ett hjärta rött Kulturbloggen . Johan Westerholm
DN DN2 Om Annica och Emelie Holmqvist i Expressen S-buzz
Humorgruppen Klungan gör nya föreställningen På rätt sida om okej med
Birgitta Egerbladh – på Södra Teatern 2014
-
Humorgruppen Klungan återvänder till Södra Teatern. Den 13 mars 2014 är det
Stockholmspremiär för den nya föreställningen På rätt sida om okej, det
tredje ...
42 minuter sedan
![](a href="http://www.s-bloggar.se"><img src="http://www.s-bloggar.se/www_s-bloggar_se.gif" border="0"></a>){kind=small}
5 kommentarer:
Här får du ytterligare en länk jag sprider om du inte redan sett den
http://www.youtube.com/user/Owatunes#p/u/12/1l4aYvXCECc
Tack för att du delar med dig av din historia på ett illustrativt sätt till mig och andra. Det betyder mycket tror jag att du och andra som själv är drabbade orkar berätta. Den tro vi tidigare hade på ett samhälle som gav oss trygghet vid sjukdom är inte kvar, på goda grunder.
Många av oss enskilda fall vill inte/ vågar inte gå ut med namn i media eftersom våra "fall" ännu inte är avgjorda-överklagade-avgjorda-åter över..... Jag vill tacka alla som vågat och som på så sätt fått debatten att leva vidare. Vi är i ett oerhört underläge mot FK. Det pågår ett spel mellan FK och regeringen. Min handläggare sa mycket tydligt att det handlar om politik.
Jag mår hyfsat om jag får vara i fred, men klarar inte att vara med människor i bussar, arbetsplatser långa stunder. Är ca 15 år till pensionärsålder och har varit sjukersatt sedan 2000 pga depression, dödslängtan, fetma, rygg och nacksmärtor och grav sömnapné. Vi håller på med en utredning om asbergers mm, min tidsbegränsade sjukers går ut vid årsskiftet, den är redan förlängs sedan förra året. Om jag skulle behöva ta mig till AF - hur ska jag ta mig dit? Bor på landet i glesbygd utan körkort och får panikångest av buss och folk. Hur ska jag klara mötet med en arbetsförmedlare utan att gråta? Jag vill inte de ska se min sorg, den känns privat, men jag kommer att bryta ihop - om jag på något sätt lyckats ta mig dit…
Jag vet att min organism inte är konstruerad till att ingå i ett socialt sammanhang. Det är inte social fobi – utan jag reagerar när jag tvingas gå mot min natur, ungefär som en fisk inte skulle klara sig på land. Arbetslivsintro på AF där handlar det ju om möten, när jag talar med sjukvården har de sekretess, men arbetsförmedlarna är ju generellt inte medicinskt utbildade – hur ska de klara sådan som mig? Det håller inte…
Jag tycker inte självmord borde vara lösningen.
Jag vet att om jag får tid – kanske jag kan klara ett isolerat arbete om kanske 10-15 år, men troligtvis inte. Jag är inte lat, men jag kan inte tvingas att med dunkande hjärta, panik-diareer, gamla trauman och det hålla mig samman i pressade situationer och bland folk. Hjälp mig!
Gode Gud hjälp mig. Jag har en ersättning under existensminimum, kan jag inte bara få behålla den?
Jag har fullt upp med att överleva, jag orkar inte mer… (Hemmet ser ut som ett program ur RENT HUS el extrema samlare, jag förlägger saker och har inget minne, jag är inget lämpligt att anställa, det vore bedrägeri att söka jobb, att ta betalt!)Jag orkar som sagt inte mer: Bli granskad under luppen, ifrågasatt (för allt syns inte utanpå: jag kan le, jag kan visa värme, jag har känslor, och då uppfattas jag som social - men det är jag inte.)
Orkar inte med världen också….. SNÄLLA!!!
Varför skulle min mor föda mig? Kunde jag inte få slippa? Det är mot min tro att släcka liv - så snart imploderar jag...
Om jag bara kunde skulle det vara enkelt: Tack och adjö... MEN!!
Anonym från 29 okt.
Hej igen har nu fått diagnos ADHD, i stark grad. Samhället och sjukvården måste få resurser och medvetandegöras om tecken till dolda sjukdomar.
Hade detta fångats upp i tid, hade det inte behövts gå så här långt... Tack vare min Tro, har jag inte släckt mitt liv. Många i liknande situation som jag har inte tron.. Vad händer med alla dessa? Jo ofta leder förbisedda, obehandlade neuropsykiatriska funktionshinder till självmord, självstympning till kropp och själ, kriminalitet, missbruk, ja som ni vet listan är lång. Hur många år av terapi, och olika besök hos läkare har inte jag och andra kostat samhället? Vi är ju rätt sedda och med rätt struktur oerhörda resurser, ofta kreativa och banbrytande, bara vi lär oss strukturera vår vardag och får medel att finna lugna punkter med för mkt intryck.
Så min vädjan är att det ska ges resurser och utbildning till skolan där barnen danas och ses av lärare, och vården där människor kommer för att få hjälp med sin hälsa.
Lär alla som kommer i kontakt med människor i dessa lägen att vara lyhörda för dem som individer, så var och en efter förmåga får utvecklas.
Jag har varit övertydlig med mina känslor, drömmar, hinder, rädslor, ändå fick jag komma på diagnosen själv!? Be min läkare om remiss till en neuropsykiatrisk utredning, och visst var det: Grav ADHD.
Jag känner mig lite besviken och arg, jag besitter stora resurser som jag inte kunnat nyttja pga mitt osedda handikapp. Vilket lidande! Ett halvt liv. Jag önskar inte min värsta fiende den skärseld jag fått genomlida i mitt inre. (Tvärtom önskar jag min "fiende" gott, så de upphör med att sprida illvilja.)
Nu först kanske jag får lite hjälp, minnesdator från hjälpmedelscentralen för att bygga upp en struktur, arbetsterapeut några ggr, men sen? Jag behöver några år till innan jag klarar av ett arbete på distans, utan bussresor och för mkt folk. Jag tar mig inte till ngn AF i detta tillstånd, hellre svälter jag. Tror det skulle kunna utlösa en psykos, fick en när jag var 17 och stressades för hårt... Men!! Hinner jag bli tillräckligt stark OM på några års till läkning (har gjort stora framsteg de sista 2 åren, gått ner över 40 kilo genom att ha bytt livsstil, tömt ca 4 containrar med skräp från ett hem i kaos och en del andar små steg i rätt riktning) men jag är inte framme än. Så jag har bara denna paragraf att hoppas på. "- om återgång i arbete eller ett deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program skulle medföra risk för allvarlig försämring av personens sjukdom."
Jag hoppas på att samhället förstår att om jag bara får lite mer tid, så kommer jag finna ett sätt att betala igen! Tusenfalt, jag har mycket att ge, om än på distans.
Jag vet ej hur el i vilken form, men det får väl Änglarna som burit mig genom allt visa mig när tiden är mogen. För idag handlar det bara om att överleva! Och att försöka bädda lite, lite för en framtid. Snälla se till att inte fler hamnar i min sits, och snälla håll tummarna!
Skicka en kommentar